Relativitet

Men närsomhelst...

Efter julbord nummer fyra, med gästande mormor, skall efterrätten tillagas.
Det är ett vågspel, eftersom efterrätten skall vara inne precis så länge i 125 grader att chokladtäcket smälter, men inte börjar glida av eller leta sig in i underlaget. När jag genom ugnens glasruta ser, att nu, nu – då hittar jag varken grillvantar eller grytlappar!

”Var är de svarta värmevantarna?”

”Jag vet inte. Jag städade undan alla grejer som hängde på krokarna…”

”Men jag måste ha dem NU!”

”Men ta dom jag fick av morsan!”

Ja. I ett paket från mannens mamma fanns, som spex, ett par vita, helt oanvända ugnsvantar från 50-talet, med tomtetryck. Sedan var där andra julgåvor också, förstås.

 ”Men de är ju såna museiföremål! Kulturarv!”

”Ta dom nu!”

Och medan chokladen sakta smälter av och ner i efterrätten står jag och hoppar upp och ner i köket och velar med vantarna. Sticker in en hand i en vante. Min hand är den första handen (någonsin?) som varit i vanten sedan 1950. Vadderad och sydd.

”Men vafan! Det är ju ASBEST i vanten! Kolla här! Ett ASBESTLAGER under väven, här! Jaha, nu har vi en massa asbestpartiklar virvlande i luften! Kolla, nu andas jag i vanten!”

Jag sätter mynningen på vanten över näsa och mun som en syrgasmask och andas tvångsmässigt ut och in i djupa andetag så kökets luft skall silas genom asbestlagret och slita med sig cancerframkallande, vassa partiklar ner till lungblåsorna. Alveolerna.
Fast sedan måste jag sluta leka med döden, för efterrätten håller på att förblöda och dö inne i ugnen på allvar. Jag använder de folklivshistoriska efterkrigsrelikerna på båda händerna och plockar ut porslinsformen med efterrätten i.

Sedan, i efterrättsdåsigheten, undrar jag om jag har någon slags undertryckt dödslängtan eller bara en impulsiv trotsighet som manifesteras i ogenomtänkta överslagshandlingar.

”Luta er inte ut här. Blyväggarna skyddar mot stark strålning från sidorna, men om ni sticker ut en hand utanför är den helt oskyddad."
Jag kommer att få leva med en rödare högerkind tills jag dör, för jag kunde inte låta bli att trotsa.

”Kolla, Lindövägen har en refug mitt i som är skitlång!”
Jag hade tur som inte fick möte när jag testade att köra längs refugen på fel sida. Men jag bättrade på oddsen: Inga andra bilar hann komma på den korta tiden, eftersom jag körde så snabbt bilen kunde gå.

Så finns det andra exempel som inte är lika festliga. Bakvänd kontrollbehovslogik: Om jag gör det jag är allra mest rädd för, behöver jag sedan inte vara rädd längre. Då har det redan hänt. Dessutom är det jag själv som har kontroll. I alla fall över NÄR det händer. Och det är nu!

Helt ologiskt och i många fall rent idiotiskt.

Samtidigt skulle jag aldrig, aldrig, aldrig hoppa fallskärm för skojs skull. Utsätta sig för livsfara i onödan! Och samtidigt är jag den som alltid har koll på nödutgångar i alla lokaler och transportmedel och läser säkerhetsföreskrifterna noga, ifall att…
Men det är kanske bara ytterligare yttringar av kontrollbehov.

Sedan jag fick barn har jag inte givit efter för de mest halsbrytande impulserna (och följaktligen fått ett mera förutsägbart liv, vilket man nog bör ha som mor – att vakna upp i Berlin är inget bra om man borde hämta på dagis om en kvart) samtidigt som de där förebyggande åtgärderna blivit fler.

Och det finns faktiskt värre saker man kan göra än att stå hemma i ett julpyntat kök och andas i en vante.

Glufs, glufs

Typ såhär, fast utan patriark i fåtölj

Jag bor under samma tak som en man som tycker att det roligaste som finns är att ordna med Julbordet.

Planera, tillaga, prova nya recept. Sedan, när det är dags att äta, ställs det hela fram, snyggare än på restaurang, längs två hela väggar i vinkel och man får förse sig ur buffén.

I år var det ett överdåd utan like. Tre olika pastejer, fyra olika slags korv. Rådjur och annat kött. Tryffel i olika former. Lax i olika former, olika slags rökt fisk, fyra olika sillinläggningar, hemgjorda köttbullar, jansson, gratänger, räkröror….  Alltså, säg något och det fanns där. Inget saknades!

Ögonen tåras av ren lystnad när man stiger ner från övervåningen och möts av det lyxigaste julbord man någon gång skådat (näst ett helt fantastiskt på en gourmetkrog i Tanumshede) och slås av ynnesten att få ta del av detsamma – i det egna hemmet.

Nu har vi ätit julbord två dagar i rad. Det är dessutom två dagar kvar med nya släktingar och nya sittningar.

Jag har ätit och ätit och ätit.
Druckit julöl.


Börjat dagarna med Anthon Bergs chokladpuckar med jordgubbs- och champagnemarzipan…

På en vecka har jag säkert gått upp alla de där sju kilona jag och min PT firat av under hösten.

Jag vågar inte ställa mig på vågen och få det bekräftat.

Namaste är inte ett mantra för själslig frid. Det är bara början på ”Na maste jag spy!”

VSB!

God sömn

Det har helt och hållet att göra med den verklighetsuppfattning man går och drar på, eller hur?

Om det man möter, i samtal med människor eller genom media, tvingar en att göra motstånd eller inte.

Om man får en så pass stark inre anspänning att den till sist resulterar i mediatrötthet, depression eller ett fallingdown-moment, förhoppningsvis utan inblandade handeldvapen.

Då spelar det ingen roll om man läst på om Hotet Från Vänster, Hotet Från Höger, Hotet från Islam eller Hotet från Illuminati. Eller det gamla Judehotet, omstöpt till NWO.

Till sist blir man så frustrerad över att omvärlden inte tycks dela ens världsbild att man måste ta saken i egna händer. Rädda världen. Själv. Med konstgödselbomber i regeringskvarteren eller med en megafon på Sergels Torg.

Björn Wiman skriver i Dagens DN, en text som starkt anknyter till mitt näst senaste blogginlägg, komplett med hänvisning till sömnen å allt.

En passage i den texten fångar exakt den anspänning jag tänker på.

Man är uppvuxen och fostrad i en demokratisk och förnuftsstyrd tradition, där det liksom är självklart att den som skall operera ens knä är utbildad i knäkirurgi. Man skall inte opereras av den företagsjurist som behöver pengar och hoppar in lite, för att denne råkar känna klinikchefen.

Såhär skriver Henrik:

”… ett slags underland där alla intellektuella och konstitutionella spärrar har släppt: en klimatförnekare blir miljöminister, en oljedirektör utrikesminister, en säkerhetsrisk säkerhetsrådgivare. Och så vidare.”

Ja. Detta händer verkligen. Nu. I vår värld. I en Demokrati full av kompetenta människor och ett regelverk. I ett land som vi i allra högsta grad påverkas av genom ekonomi och försvarspolitik.

Klart det frestar på att hålla kvar sin internerade världsbild. För man VILL ju hålla kvar den. Inte släppa efter för det man själv uppfattar som FEL.

Den inre anspänningen är stark, som sagt.

Klart det är frestande att släppa allt nyanserat tänkande - det är ju så jobbigt – och istället helt gå in på en tydligt definierad SIDA och okritiskt bejaka allt på den egna sidan, samtidigt som man utmålar den andra sidan som djävulens utsända på jorden. Rätt och fel. Lätt. Och dessutom så skönt att vara bland människor som är precis som man själv. Ryggdunkargemenskapen.

Den lätta världen.

Fast innerst inne vet man ju att den som avviker det allra minsta från gruppkonsensus raskt sparkas ut i kylan. Bäst att tävla om vem som är mest rätt. Höja rösten och skrika samma sak som alla andra, fast lite högre.

I en skolklass där mobbing förekommer, visar det sig att ingen mår bra. Alla måste förhålla sig till mobbingen. Alla har koll på hierarkin. Den som ställer sig utanför mobbingen har valt ett förhållningssätt, den som väljer att positionera sig har valt ett annat. Det tar på ens mentala krafter att överhuvudtaget behöva förhålla sig.

Och allra viktigast är att man hela tiden måste passa på vad som sägs. Hur tas det emot?

Om man inte vågar presentera ett nyanserat resonemang för att man måste hålla ”sin” sida på gott humör, eller för att slippa hat från den andra sidan, blir alla resonemang omöjliga.

Det som återstår är oneliners och förenklad plakatpolitik.

Sedan blir det ju krig.

Vi mot Dom.

Då känns det fint att Björn Wiman och många med honom uttrycker sin inre anspänning i en krönika. Så länge människor fortsätter att följa sin inre karta och peka på var verkligheten skiljer sig från kartan, finns möjligheten att samtala kring fenomenet istället för att döda den som har en annan tolkning än den man själv har.

Peta på sår

Det här tycker jag om:

Klicka här!

Känslan när man läser.

Dagsidan och Nattsidan

Trygghet i en liten ask

En av alla dessa Post-Trumpvalskrönikorna skulle kunna låta såhär:

Om man förra nyåret gick in i en simulerad Marsbubbla i nån öken, och kommer ut nu, efter ett år, är det en helt annan värld man kommer ut i.

2016 är slutet på det gamla och början på det nya. Vi får väl se om det är bra eller dåligt.

Alla de där människorna som formades av sin samtid och i sin tur formade samtiden – deras ord och handlingar passade en annan kontext. De har gjort sitt och vinkar farväl.

David Bowie, Kjell Alinge, Ettore Scola, Bodil Malmsten, Umberto Eco, George Martin, Prince, Olle Ljungström, Dario Fo, Freddie Wadling, Peter Tillberg, Leonard Cohen…

När man lyssnar på politiker i Sverige och utomlands, verkar politikerna själva ha glömt bort varför de befinner sig där de befinner sig. Höger och vänster har ofta inte samma lösningar på olika problem, och inte heller samma syn på vad som är problem eller ej. Man har ändå kunnat enas om formerna för parlamentariskt arbete och om vad som för framåt. Lögner var förut en skam att bli ertappad med. Invektiv riktade mot meningsmotståndare – även om de var listigt inlindade – var ett övertramp. Slagsmål, med eller utan tillhyggen, var lika med en snabb sorti ut genom någon bakdörr för att aldrig mera komma igen.

Idag spelar det ingen roll vad man säger att man vill (gärna ogenomförbara saker och orealistiska utfästelser) och vilka lögner man tar till – säger man att man vill grilla BARN och att man har bevis för att jorden är platt, samtidigt som man hög på kola svingar sitt basebollträ mot passerande medmänniska, är man bara härligt Anti-etablissemang. ”Honom ska vi ha!”

Politiken kommer i andra hand. Att positionera sig mot motståndaren och att vinna replikskiftet är viktigast. Hade samma person twittrat samma saker, fast från andra hållet, om personen råkat hamna på MUF-festen istället för på Bommersvik-lägret i sextonårsåldern?

Och de som sysslade med opinionsbildning på ett eller annat sätt, lägger sig ner för att sova.

Lars Gustafsson, Göran Palm, Bo Strömstedt, Thorbjörn Fälldin, C-H Hermansson, Norbert Kröcher (ja, han får också vara med!), Shimon Peres och så nu senast Fidel Castro.

Men allt var faktiskt inte bättre förr.

Det skall bli spännande att se vad som kommer nu. Nu är det helt nya regler som skall etableras av helt nya människor. Vilken tur att vi får vara med just nu! Och så trist för alla de som hann dö innan detta satte igång!

Fulla av tillförsikt inför detta nya kan vi tänka på att alla omvälvande samhällsförändringar föregåtts av rätt rejäla eruptioner och i efterhand ”obegripliga” uttalanden och handlingar. Allmän och Kvinnlig rösträtt, Skydd mot förföljelse p g a etnicitet, religion, hudfärg och sexuell läggning…

Ingenting har kommit av sig själv. Människor med starkt engagemang har gått först.

Människor som vill ha utveckling mot människor som vill behålla det gamla. Klart det inte sker utan konfrontation.

Nu börjar det!

****

Men efter två glas vin låter den verserade, väldigt försiktigt lagomtyckade såhär mellan skål och vägg:

Nu är det helt slut på allt det där vi känner igen. Det som vi lärde oss var rätt. Nu jävlar handlar det om den starkes rätt. Kolla bara Trump. Det spelar fan ingen roll om han lovar att sätta Clinton i fängelse. Det fattar väl alla att det aldrig kommer att bli nåt av det. Alla normala, alltså. Finns verkligen de som faktiskt, på allvar, tycker det skulle vara en bra idé att, om man vinner ett val, direkt se till att alla politiska motståndare hamnar i fängelse? Ja, han vann ju. Amen vafan!!!?

Som om Löfveeeeen skulle fängslat alla i Alliansen efter valet, för att vara säker på att vinna nästa val också. Och ge SÄPO i uppdrag att IB-aktigt kartlägga alla alliansväljare på alla arbetsplatser för att metodisk hitta sätt att misstänkliggöra och fängsla dem också. VILL de amerikanska väljarna ha nån slags DIKTATUR eller bananrepublik? Det verkar fan inte bättre.

Men okej, okej. Det är de som väljer. Det är de som får leva med vad de får. Fast å andra sidan verkar ju Trumpov ha fegat ur nu när han vunnit. Det var väl inte så lätt att finansiera murar och driva igenom grejer i strid med författningen… Haha, DEN eftervalsbesvikelsen hos de som verkligen trodde att killen med guld och marmor i sin jättevåning, hade levt sitt liv som en ”vanlig” kolgruvearbetare och förstod hur det ”verkliga livet” var för någon ”utanför etablissemanget”.

Det skall bli jääääävligt intressant att sitta här och se om det blir Inbördeskrig 2.0 mellan Nord och Syd när de besvikna Trumpväljarna tar till vapen för att kräva sin rätt nu när deras vilja vann, och Trumpino fegt gått över till fiendesidan. Bränn en kyrka för färgade! Släng ut muslimerna! Knacka en Bög! Slå ett proakivt slag mot en mexikan! Vem vet vem han våldtagit härnäst?

Jaja, Nord kommer att vinna till sist och så kan vi alla förnya våra äktenskapslöften till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Bra så.

Och så hoppas vi att inte allt för många människor får sätta livet till.

Fan, vad rädda människor skall peka ut syndabockar hela tiden. ”Bögarnas fel”, ”Judarnas fel”, Muslimernas fel”, ”Moralupplösningen och hårdrocken”, ”Videovåldet”, ”Dansbaneeländet”, ”Jazzen”, ”Drakar och Demoner”.

Jag blir så TRÖTT!

När bilarna kom och TAXIN med dem, skulle hästdroskechaufförerna kräva subventioner och extrastöd för sin tynande bransch? Skylla sin arbetslöshet på TAXI-chaufförerna och kräva att man hivade dem över stadsmuren för att de utgjorde konkurrens? Alltså – folk väljer bil för att de kommer fram fortare och bekvämare. Det har skett en UTVECKLING. 

Kan inte hästdroskestaffanstalledrängarna SKOLA OM SIG och ta körkort istället för att hänga kvar i dåtiden?

KOLGRUVORNA kommer ALDRIG att vara något reellt alternativ. INSE! Det är ingens fel, varken muslimernas eller ”etablissemangets”. Efter Bilen har häst och vagn ingen framtid. Anpassa er!

Jävla slöhögar…  Grattis, då, till valsegern… Ring mig när gruvindustrin blomstrar. Haha.

Och så kan väl folk här i Sverige börja slå varandra med järnrör och raljera över dagisbarn som sitter och låtsas vara under tio, slåss i krogköer när man inte riskerar att få stryk själv… ja nåt kul skall man väl få ha när man nu har sina livvakter finansierade av folket.

Så länge Kent Ekeroth får behålla sitt jobb - hans parti anser att han är lämplig som Justitieminister -  efter sådana rejäla exempel på sin handel och vandel, kan väl INGEN annan förlora sitt jobb p g a sådana små petitesser? Bara att köra på, alltså.

Nä, nuäre laglöst ett tag innan folk inser att det måste vara nån jävla ordning. Hoppas det går fort.

Men spännande är det. Som sagt.

******

Och efter resten av vinet och en hel del starksprit, vaknar den verserade i vargtimmen med ångest:

Ungern, Turkiet, USA, Frankrike, Sverige, Österrike… vad är DEMOKRATI bra för om folket väljer FEL? Och jävlar, KLIMATET, vad händer med KLIMATET?

Och helvete – PUTIN! Om EU faller sönder… Och VÄRLDSEKONOMIN…

*****

Fast vid tvåtiden nästa dag har magen börjat fungera normalt och hjärnan resetats. Det måste finnas en FÖRKLARING. Det måste finnas ett FÖRHÅLLNINGSSÄTT.

Man läser New Yorker, The Times och Guardian. Man går tillbaka till Chomsky och förvalsdebatten. Man hittar en vinkel och gör en snabbanalys. Man checkar av sitt Facebook- och Twitterflöde. Man skriver sig en lugnande godnattsaga. Ytterligare en. Den publiceras, eftersom behovet av lugnande godnattsagor är enormt just nu.

Man läser andras sagor. Man tar ett glas vin eller två. Raljerar. Man tömmer flaskan och avslutar med någon grön likör innan man somnar. Vaknar i vargtimmen, kallsvettig. Pressar ner lite majonnäsindränkta pommesfrites när magen fungerar igen.

Skriver en ny krönika.

Tar ett glas vin…