Orkar inte

 

OA. Min själsfrände. Jag skrattar jättemycket och igenkännande åt hans bilder. Teckningarna. Halsbrytande. Den stillsamma, lite bistra humorn. Knif.

Erfor i gymnasieåldern stor lycka av att någon, flera år bort, tänkte precis som jag och säkert hade suttit och fröjdat sig vid ritbordet - skrattat åt sina egna överdrifter - som jag. 

Fast sedan var det någon som pratade om själavandring och återfödelse och då blev det inte lika roligt längre. Tänk om OA var jag, i ett tidigare liv? Då skulle jag inte ha någon död själsfrände, då skulle det plötsligt kännas väldigt ensamt. Som om man satt och lekte tebjudning med sig själv och låtsades ha kompisar.

Om man utvecklar tanken om själavandring ännu mera, kan man tänka sig att man återföds som alla de människor man träffar på under sitt liv, så man skall få känna på att vara på båda sidor, liksom. Så om man är otrevlig mot någon, är man det mot sig själv, egentligen. Förr eller senare lär man få känna på. 

Det i sin tur betyder också att alla människor man träffar när man är någon av de andra, blir ens nya motparter och att man måste leva sig igenom alla deras liv också. Och så vidare.

Jag blev så trött.

Jag ORKAR inte leva mig igenom alla dessa människors liv, i alla dessa olika tider. Om jag träffat någon riktigt gammal människa under min levnad, kommer jag att behöva återfödas i slutet av 1800-talet. Och om den i sin tur... Ja, man fattar. Man kommer att behöva leva sig igenom alla tider, bakåt och framåt i all evighet. Alla deras umbäranden. Allt slit. Alla examina. Det tar aldrig slut!

Och så är det jävligt ensamt, också, för man möter bara sig själv hela tiden.

Och alla små vardagssysslor! Hur många gånger går man på toaletten under ett liv? Under 10 000 liv? Under 1 000 000 liv? All tandvärk. Alla gånger man skall dö. 

Hur skall Lillan orka?

Den viktigaste slutsatsen man kan dra av detta tankeexperiment, är väl att man som människa (Ja, jag har läst min Sartre) alltid skall verka för att göra sina medmänniskors liv så drägliga som möjligt. Man kommer att tacka sig själv en dag. Jag är samtidigt alla de medlöpare som på någons order och egen övertygelse utför folkmord i många olika länder i många olika tider. Jag var Hitler. Ja, jävlar. Jag var Hitler. Och Moder Teresa. Och varvsarbetare Larsson. Och risbonde Huang. 

Tids nog kommer jag också att vara Du. 

Och Du har antingen varit Jag, eller kommer att bli Jag.

Till mig själv, när jag läser detta utan minne av att jag skrivit det en gång i tiden: 

Du kommer att orka, för du har inget val. Du måste leva dig igenom alla dessa människors liv, peta i dig tunga droger, ta emot piskrapp, slita hårt för födan, glassa på Rivieran, jaga varg, lära dig gå, bli halshuggen och torterad, rida på kamel flera dagar genom öknar, döda och dödas om och om igen.

Jag ORKAR inte...