Min inre hink för tårar är alldeles full. Då är det inte så konstigt att det skvimpar över vid minsta knuff. Det flödar över så fort det blir det allra minsta känsligt eller fint eller sant.
Saker jag gråter över på riktigt:
Att barnen finns och är så fina
Att jag kommer att få åka tillbaka till Wien, snart
Fotosyntesen
Musik som träffar hjärtat
Fotografier som hittats i arvegodslådorna
Att jag får finnas lite till
Dödsannonser (folk jag inte ens känner, men som man förstår var väldigt älskade)
Bästisar som hälsar på och hör av sig
Djur och växter som ingår i ekosystemet och som lever, samverkar och ... pågår
Dikter som berör
När saker är stora och små på samma gång...
... och när jag själv är minst i hela världen, samtidigt som jag upplever världen väldigt subjektivt, i första person. Det svindlar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar