Brev i januari

 

Hej!

Det var länge sedan, nu, så jag skriver ett brev för att höra av mig och berätta vad som hänt sedan sist. Hur är det med dig? Jobbar du fortfarande kvar på ditt arbete? Bor du kvar?

Här är allting samma, men ändå helt annorlunda. Oavsett om man försöker hålla kvar och besvärja tiden att stanna, kommer blommorna man vattnar att växa och kräva omplantering. Maten man lagar och stoppar i barnen varje dag, som ett lugnande mantra om att allt är som vanligt, ser också till att de växer. Utveckling är oundviklig, och tur är väl det.

Livet tuffar på som vanligt, men allt ändrar sig sakta till något helt annat.

Nu är jag äldre än jag tänker mig att mina föräldrar är. Jag vet att de är över 70 i år, men i min värld är föräldrarna ständigt 40-nånting, oändligt präktiga och stelnade. Fast i den riktiga verkligheten lever de ut sin andra ungdom. De reser, festar, jagar, bygger, testar nya partners, skickar kort från Chelsea Hotel i New York: ”Jag blir kvar här ett tag”, kommer hem och åker iväg.

Visst, vi bor kvar på samma ställe som förut. Men vårt vardagsrum har blivit en ungdomsgård och de är så smarta och snabba, de där killarna och tjejerna. Man blir helt glad och hoppfull när man hör dem prata. De avslöjar glatt och konstaterande hur det ligger till med saker och ting.

Äldste tycker det är lite pinsamt med en mamma som smyger omkring och FINNS när hans kompisar är med. ”Mamma, de tycker du är skum! Vi har så konstiga grejer hemma hos oss… De tycker det är läskigt… Jag har sagt att du köper grejer på auktion…”

Fast Yngste tycker fortfarande att det är roligt att göra kemiexperiment tillsammans med mamman. Han skall få en massa olika alkoholer och syror i födelsedagspresent! Vi skall kombinera dem på olika sätt och se vilka estrar vi kan göra. Bäst är om vi kan göra Nitroglycerin!

Jag vet fortfarande inte vad jag skall bli när jag blir stor.

Tänderna faller sönder i munnen. Lagningar lossnar. Gamla rotfyllningar visar sig innehålla bakterier som pumpas ut i tandbenet… Det är åldern.

Men jag känner livet i mig och tänker i alla fall se till att jag kommer tillbaka till min normala kondition, styrka och vikt INNAN ålderdomens obönhörliga våg kommer. Sitter man och väntar på den i 20 år utan att ens försöka, lär man väl dö vid första skvalpet.

Barnens Pappa hälsar!

Han håller på att fördjupa sig i Hundens Psykologi och planerar experiment på Hemmahunden.

Som sagt, allt är samma, men ändå helt nytt.

Kram!

/Mika