När allt sammanfaller

Julkalenderlucka sju!

I veckan hade jag ett jobbrelaterat möte. För att göra det hela skojigare, tog jag med mig en hel låda skumtomtar så att alla kunde ta så många de ville utan att känna sig som roffare. 
Det blir lite spänt när alla egentligen vill frossa och chompa, men måste hålla igen för att bibehålla en seriös framtoning.

Inte ta för många så att någon blir utan, eller får färre än någon annan.

Men har man en hel låda, kan ingen hålla räkning och så länge man inte ser botten, får man TA!


Jag lämnade dessutom lådan där när jag gick, och såg inom mig hur alla bara kastade sig över tomtarna när dörren gick igen bakom mig. Helt skamlöst proppade de munnarna fulla med tomtar, kastade upp dem i luften och fångade med munnarna, matade varandra, lade upp linjer på konferensbordet att ÄTA sig fram efter. Känslan av att bita itu en tomte genom att hålla fast tomten mellan sina tänder och samtidigt vrida på huvudet och dra i tomten med handen. Ett ymnighetshorn av skumtomtar!

I min fantasi upplät de så ett litet sammanträdesrum enbart för att fylla med skumtomtar, som ett bollhav eller Farbror Joakims kassavalv att ta tomtebad i. Rulla runt i. I vällust.

Min låda skulle förstås inte räcka för att täcka rummets kvadratmeter med ett tomtedjup på en meter, men de skulle bli så pass inspirerade, att de valde att lägga hela sin trivselbudget på ett tomtehav i lilla sammanträdesrummet. Självklart.

Efter mötet har jag liksom haft den där barnrikedomskänslan i huvudet. När man fick pressa munnen full av saker man annars var tvungen att snåla med.

(Barndomsminne: När jag och mitt slyngelgäng RYMDE från Fritids, gick hem till alla i tur och ordning för att länsa gömställen på lösa mynt och småsedlar, för att sedan gå till OK och köpa massor med godis! Blåa klubbor och RIFF med lakritssmak. Sedan satte vi oss på en klippa och ÅT, medan vi såg hur polisbilar och föräldrar började cirkla kring fritids. Vi tänkte INTE ge oss till känna. Vi var OUTLAWS och fick proppa munnarna fulla med RIFF!)

Så idag fick man reda på att Pete Shelley har dött.

 Genast började en melodislinga spela upp i huvudet. Och så började hjärnan göra en dålig text till, som man kunde gå och sjunga på. Efter ett tag liksom självlagades texten, så det blev lättare att sjunga, men riktigt bra blev det inte.

Fast skråla denna högt går ju:


Alla frågar hur stor den verkar
Alla frågar hur stor
Hur stor den verkar
Alla frågar: Hur stor
mängd tomtar av skum
kan du få plats med i munnen?