Madeleinekakan revisited

 

 

Hon är på väg.

Till ICA.

Hon funderar på hur det skulle vara om hon var på väg till Paris istället. Men satan så banalt. Varför Paris? Hon kan ju inte ens Franska. Frida hade säkert varit på väg till något exotiskt ställe. Zimbabwe. Afrika. Men är det ett kaosland eller ett helt okej land att dricka te på verandor i?

Frida strör citat kring sig:

”Vår värsta fruktan är inte att vi är otillräckliga. Vår värsta fruktan är att vi är ofattbart mäktiga.”

Och så spärrar hon upp ögonen över vinet på krogen, som om hon just sagt en stor, stor sanning och vill se tydligt hur den tas emot. Väntar sig en reaktion. Sitter stilla tills man betalar med en nickning, ett leende eller ett Mmmmmmm.

Sedan känns det som om hon bedömer ens reaktion på citatet. Klassar in en som person. Godkänd eller Icke Godkänd. Fast tydligen har man klarat sig hittills, eftersom Frida fortfarande vill ses, tänker hon.

På ICA doftar det nybakat. Om man älskar kanelbullar skall man äta kanelbullar, även om det verkar banalt, tänker hon. Frida säger att hon alltid älskat känslan av macaron mot gommen. Hon säger det så självklart, som om hon alltid gjort just det, och som om det preciserar henne som person.

Vad säger det egentligen om Frida? tänker hon. Menar hon att hon älskat känslan av macaron mot gommen sedan den första gången hon åt blåblek småkaka? Det var för två år sedan och de smet in på ett litet café för att pausa i julshoppingen. Killen bakom disken bjöd på en macaron till kaffet och de hade fnissat åt att det hette som snabbmakaroner och åt att det fanns olika färger att välja på. Frida tog en blå.

Själv tog hon en blekgul. Bet försiktigt i den, medan Frida raskt stoppade in hela sin kaka i munnen och pressade upp den mot gommen.

Men om hon säger att hon alltid… Menar hon att hon hade älskat känslan av macaron mot gommen hela livet om hon bara fått möjlighet att känna den som barn?

Eller är det Fridas sätt att erövra inte bara rummet, utan också tiden, genom att bestämma hur det varit sedan lång tid tillbaka? Definiera sig själv. Som förra hösten: Måla på nya ögonbryn, färga håret blont och skrattande säga: ”Men jag har ju ALLTID varit blond!”

På ICA är det lätt att gå den vanliga slingan och plocka åt sig det vanliga. Det säger ingenting om mig att jag handlar på ICA i mina blå byxor och min röda vindjacka, tänker hon. Det definierar inte mig som person om jag råkar vara här klockan halv sex en tisdag för att handla färdigrullade köttbullar och pulvermos.

Vad tror Frida att det säger om henne, om det skulle vara så, att hon sedan hon var en kalvbent tioåring, älskat känslan av macaron mot gommen?

Vem vill Frida att man ser, när man ser på Frida?