Massa och Tyngd

Tittar man nära, nära med lupp, ser man orenheterna, men ändå...

Proppmätt vandrar jag genom rummen och ibland också uppför eller nerför en trappa.

Min mage är en ekvator och golvet pressar uppåt mot mina fötter med samma kraft som min massa gånger tyngdaccelerationen.

Jag testar att dela 12 blyertspennor på längden och låta grafiten känna av det massiva tryck som byggs upp mellan fotsulorna och golvet. Se på fan! Bildas det inte små diamanter, ändå?

Jodå. Små gnistrande stenar bland grått grafitpulver. Jag samlar ihop ickekonverterat pulver och ställer mig på det en gång till. Nu bildas en enda stor diamant.

De små diamanterna lägger jag i en tändsticksask och den stora klistrar jag in i naveln med lösögonfranslim.

Om Greenwichmeridianen ligger i linje med min egen symmetrilinje och magens största omkrets är ovan nämnda ekvator kommer diamanten att markera London.

Jag lovar mig själv att åka dit innan diamanten lossnar.