VSB!

God sömn

Det har helt och hållet att göra med den verklighetsuppfattning man går och drar på, eller hur?

Om det man möter, i samtal med människor eller genom media, tvingar en att göra motstånd eller inte.

Om man får en så pass stark inre anspänning att den till sist resulterar i mediatrötthet, depression eller ett fallingdown-moment, förhoppningsvis utan inblandade handeldvapen.

Då spelar det ingen roll om man läst på om Hotet Från Vänster, Hotet Från Höger, Hotet från Islam eller Hotet från Illuminati. Eller det gamla Judehotet, omstöpt till NWO.

Till sist blir man så frustrerad över att omvärlden inte tycks dela ens världsbild att man måste ta saken i egna händer. Rädda världen. Själv. Med konstgödselbomber i regeringskvarteren eller med en megafon på Sergels Torg.

Björn Wiman skriver i Dagens DN, en text som starkt anknyter till mitt näst senaste blogginlägg, komplett med hänvisning till sömnen å allt.

En passage i den texten fångar exakt den anspänning jag tänker på.

Man är uppvuxen och fostrad i en demokratisk och förnuftsstyrd tradition, där det liksom är självklart att den som skall operera ens knä är utbildad i knäkirurgi. Man skall inte opereras av den företagsjurist som behöver pengar och hoppar in lite, för att denne råkar känna klinikchefen.

Såhär skriver Henrik:

”… ett slags underland där alla intellektuella och konstitutionella spärrar har släppt: en klimatförnekare blir miljöminister, en oljedirektör utrikesminister, en säkerhetsrisk säkerhetsrådgivare. Och så vidare.”

Ja. Detta händer verkligen. Nu. I vår värld. I en Demokrati full av kompetenta människor och ett regelverk. I ett land som vi i allra högsta grad påverkas av genom ekonomi och försvarspolitik.

Klart det frestar på att hålla kvar sin internerade världsbild. För man VILL ju hålla kvar den. Inte släppa efter för det man själv uppfattar som FEL.

Den inre anspänningen är stark, som sagt.

Klart det är frestande att släppa allt nyanserat tänkande - det är ju så jobbigt – och istället helt gå in på en tydligt definierad SIDA och okritiskt bejaka allt på den egna sidan, samtidigt som man utmålar den andra sidan som djävulens utsända på jorden. Rätt och fel. Lätt. Och dessutom så skönt att vara bland människor som är precis som man själv. Ryggdunkargemenskapen.

Den lätta världen.

Fast innerst inne vet man ju att den som avviker det allra minsta från gruppkonsensus raskt sparkas ut i kylan. Bäst att tävla om vem som är mest rätt. Höja rösten och skrika samma sak som alla andra, fast lite högre.

I en skolklass där mobbing förekommer, visar det sig att ingen mår bra. Alla måste förhålla sig till mobbingen. Alla har koll på hierarkin. Den som ställer sig utanför mobbingen har valt ett förhållningssätt, den som väljer att positionera sig har valt ett annat. Det tar på ens mentala krafter att överhuvudtaget behöva förhålla sig.

Och allra viktigast är att man hela tiden måste passa på vad som sägs. Hur tas det emot?

Om man inte vågar presentera ett nyanserat resonemang för att man måste hålla ”sin” sida på gott humör, eller för att slippa hat från den andra sidan, blir alla resonemang omöjliga.

Det som återstår är oneliners och förenklad plakatpolitik.

Sedan blir det ju krig.

Vi mot Dom.

Då känns det fint att Björn Wiman och många med honom uttrycker sin inre anspänning i en krönika. Så länge människor fortsätter att följa sin inre karta och peka på var verkligheten skiljer sig från kartan, finns möjligheten att samtala kring fenomenet istället för att döda den som har en annan tolkning än den man själv har.