måndag 6 januari 2020

Orka?



De gamla bör bytas ut, för de är slitna.
Man skall inte tro att ett par likadana, fast nya, ger  samma effekt idag som för 30 år sedan. 


2019 var skojigt, späckat och utmattande på ett personligt plan, men kanske ett inrikes- och världspolitiskt mellanår. Allt satt liksom fast och var trögt, även fastän tonläget var högt och uppskruvat.

Fast nu drar det igång ordentligt direkt!

Det brinner i Australien och Trump har dödat en betydelsefull militär i ett annat land. Brexit är på G och i Sverige är det ett nytt läge med M och SD. 

I DN skrev Jonas Croneman om standuppens tråkiga manér. Att man fastnat i I-landsproblem och vardagens förtretligheter. Publiken skrattar. Kanske för att det är vad man förväntar sig av standup, eller för att dessa små igenkänningar fungerar som en snuttefilt i en ny tid. Trygghet och förutsägbarhet. "Här skall man skratta!"
Jag får känslan av en död och ickerelevant konstform. Får ångest av att behöva stanna i ett unket rum när världen pågår utanför. Vem bryr sig om Lennie Normans tvättförsvunna strumpor när världen utanför erbjuder material för ett helt liv?
Fast just nu överträffar verkligheten både satir och verklighetsfrånvända fantasier, så humorn har svårt att omorientera sig. Hur fan gör man om den fasta marken inte går att ta spjärn emot, när man skall göra sin frivolt? Vem skall förstå om det man gör är lamt eller helt fantastiskt, utan självklara referenser?

Jag är inte säker på om det var i föreställningen "Kim och Jonas", som Jonas Gardell gjorde ett stort nummer av att skinnskallarna egentligen borde ha Folkdräkt på sig. "Har de TÄNKT på det???" Alla skrattade högt och länge åt detta dråpliga. Det måste varit i slutet av 80-talet.
När Jimmie Åkesson 20 år senare gjorde entré i bakvända sämskskinnsbyxor var det ingen som skrattade. HAN hade tänkt på det. Nu verkade det helt rimligt.

(Personlig take på det hela: Mina gamla stålhättekängor med 12 hål var kontroversiella på mitt jobb, ungefär vid samma tid som Jonas och Kims föreställning. Jag blev till och med förhörd om min politiska hemvist av chefen, som menade på att det var olämpligt med NAZISTSYMBOLER då man mötte människor som representant för myndigheten. Nu har kängornas politiska laddning urvattnats och blivit mainstream, oavsett om laddningen låg i att man bar dem för att traska ner till Gamla Stan eller till Tre Backar. På mitt nuvarande jobb är Dr Martens nästan att betrakta som arbetskläder für alle och de är INTE inköpta på Sko-Uno eller på postorder. De finns i alla skoaffärer numera.)

Nej, Humorn måste omorientera sig om den skall bli något annat än en irrelevant försäkran om att allt fortfarande är som det alltid har varit. Man kanske söker det bekräftande tillsammansskrattet, men hur länge kan man skratta igenkännande åt samma saker innan det blir ihåligt och desperat? Och hur länge kan man vara upprorisk mot betongrövar som inte längre är tunggumpade, utan tvärtom bytt position flera gånger? 
Ironi, rock´n roll-liv och föräldrauppror är för en rigid, stabil och ofarlig tid. En tid som erbjuder fast mark under fötterna på den som vill slå volter för att uppröra och för den som gör det för att den kan.

Nu i 2020-talet, känns det ganska lamt att överhuvudtaget fortsätta blogga. Och ännu lamare att fortsätta blogga om mitt eget navelludd. På samma sätt som stå upp-humorn känns nattstånden, samtidigt som den lyckas kränka alla som finns i skämtets periferi eller t o m inte berörs, känns vardagsbetraktelser i Bloggform som Poänglöst PK-balanserande. Där det som var PK igår, idag är orsak till upprördhet och hat och tvärtom. 
Skall det bloggas, måste jag göra det på ett nytt sätt. Eller tipsa om saker som får en att orka lite till.

Vi får väl se.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar