Brr Brr Patapim!

Det hände sig en gång för inte så länge sedan, att jag inte orkade röra mig alls. Jag hade rört mig runt i en ny stad hela dagen och försökt befinna mig på olika ställen vid vissa tidpunkter, samtidigt som andra människor också skulle navigera sina fysiska kroppar till samma punkter i tid och rum. Det är väl så man gör, för det mesta. Så man lever. Den urbana människans hållpunkter varje dag. Hur skulle det se ut om patient och tandläkare inte befann sig på samma ställe, under samma tidsperiod? Då blir inga tänder lagade.

Så jag hade gått, åkt buss och taxi runt om i den där staden. Lyckats få till möten och tillsammansätande med olika personer. Bestämt lite saker, besökt olika lokaler, fått reda på nytt.

Men i hotellrummet tog det stopp. Jag orkade inte röra mig. Jag låg på sängen i en lite obekväm ställning och visste att jag nog måste ner igen för att få i mig näring innan sömnen slog till. Men inte just nu. Ligga utmattad lite till. Bara lite till. 

Fjärrkontrollen till TV:n låg förstås så att den inte gick att nå. Men med en viljestyrka likt Gunde Svans (då han föll och fick en skelettskada i Holmenkollen 1989 men vägrade att bryta tävlingen) kunde jag hasa mig så pass långt att jag kunde nå fjärrisen med yttersta fingertopparna och sedan kasta mig bakåt på sängen igen, i en ny obekväm ställning.

Okej, TV. Kolla kanalerna. Kanske någon rolig bizarr kanal med ryskspråkiga tanter som spår folk i realtid? Måske dansk film? Kanske konstiga TV-shower? Kanske CNN? Kanske Skenet Bedrar eller Vicar of Dibley på BBC?

Men nu var det sån Smart-TV och en massa flerval innan man kom fram till kanalerna. Ett av flervalen var Youtube, och inom Youtube var det redan förvalt vilken video som låg först.

Jaja, jag klickar väl då.

Och i mitt komaliknande tillstånd mellan dröm och vaka, spelas det upp film efter film i ett oändligt pärlband i flera timmar. Den ena filmen följer på den andra och mina ögon är öppna, men jag förstår inte vad jag ser. Det är ingen handling. Bara lösa musikbitar och ljudeffekter och namn på figurerna som snabbt avlöser varandra. Det bara fortsätter och fortsätter. Efter ett långt tag, förstår jag att några av de AI-genererade karaktärerna återkommer om och om igen, och jag lär mig vad de heter.

Värst är en trädliknande jätte, för varje gång han kommer aktiveras min synestesi och hela kroppen vibrerar inuti på ett jobbigt vis. Lugn blir det bara när en levande ballerinakaffekopp kommer och hela kroppen sätts i flight/fight-tillstånd när en krokodil som egentligen är ett bombplan kommer flygande. Ja, alltså, visste man inte bättre skulle detta kunna vara början på en psykos eller bara en sådan där hetsig dröm precis innan man vaknar. Men nä, det sker på skärmen i mitt hotellrum och jag är för trött för att bryta. Lite fascinerad också. 

Jag hade alltså hittat ITALIENSK BRAINROT. 

My god. 

Kolla själv, HÄR
 

Skymning över landet

Hedengrens är förpassad till en källare i Sturegallerian, utan skyltfönster ut mot gatan. So much for that culture, Kulturkanon eller ej.

Glöm inte att all kultur växer underifrån. Utan näring blir det till sist inga äpplen att plocka. För nya träd tillåts aldrig slå rot.

Satsar man enbart på A-laget, finns till sist ingen bredd att plocka nya A-lagsspelare från.

Sverige är ett litet land, så vår USP är att vi satsat på bredden. Givit ALLA en god chans att testa på det mesta och kunna hitta sin nisch. Alla skall ha möjlighet att studera och utöva idrott och konst. Så får vi också en spets, jämförbar med andra mycket större länder.

Komplettera gärna en Kulturkanon med att återställa anslagen till de institutioner som säkerställer fortsatt utveckling här och nu, speciellt alla kulturskolor runt om i Sverige, där barn och ungdomar får utvecklas inom sång, musik, ensemblespel, instrumentspel, teater, dans och bild. Speciellt alla ställen som ger möjlighet att bilda band, ha en replokal och arrangera konserter. Årets budget drog ner. Tyvärr i många fall ner till under gränsen för genomförande och bärighet.

Typ, om du ska åka tåg en gång om året för något superviktigt uppdrag, och biljetten kostar 200:- och du får ett resebidrag på 300 spänn varje år. 

Biljettpriset höjs lite varje år.

Det fungerar i några år, fram tills dess du får skippa kaffet och bullen, för då räcker det till biljetten.

Fast efter ytterligare år är biljetten så pass dyr att det nu saknas 25:- för att du skall kunna åka.

Så då larmar du till resebidragsgivaren att nu har du fått 300:- i alla år, men att du nu behöver liiiiite extra för att du skall kunna fortsätta göra det där superviktiga som de givit dig i uppdrag att göra.

"Nämen! Har du fått 300 spänn i så många år! Fattar du hur mycket pengar vi har givit dig? Nu får du allt klara dig själv! Vi drar ner lite till, här!"

Så istället för att ge precis så mycket som behövs för att verksamheten skall kunna fortsätta - en pytteliten del av budgeten - ser man det mer som en utgift som varit "onödig" hela tiden. För kulturen skall ju vara "självbärande". Man ser det inte som att man först sår, och sedan får skörda. Man ser det som att skördebiten är lukrativ och spännande. Såbiten är bara kostsam och onödig. Usch. Varför skall man behöva finansiera något så onödigt? 

Gärna en Kulturkanon, men slå inte undan benen för det som om 100 år skall utgöra 2125 års Kulturkanon. Snälla.