Trött på allt

 

Det handlar kanske främst om att ingå i ett sammanhang, eller flera.

Tillfälliga sammanhang, som när tåget stått stilla i snöstorm mellan Kiruna och Fjärran i flera timmar. Då börjar man prata med varandra och kanske hjälpa en uttråkad nioåring att stå ut. Kortlek är bra att ha i sin väska.

Någon har huvudvärkstabletter och en grupp körsångare är på resa. Egentligen för att åka skidor på en glaciär, men nu går de mellan vagnarna och sjunger snapsvisor.

De längsta sammanhangen är kanske familj, partner, ett skrå.... landet man bor i.

Att bli människa - så som människan umgicks på savannen - i varandras ögon. Och att uppleva sann kontakt ger ett svar i kroppens belöningskemi, precis som svaret på en kanyl i armen. Instant lycka. 

Men det kräver också att man anstränger sig lite, för att connecta. Vara snäll. Hitta en gemensam grund. I ditt öga ser jag mig själv. Jag kan se vad du behöver och försöker göra din tillvaro lite lättare. 

Fast då finns ju ett annat sätt, att snabbt få till den där mysiga känslan av gemenskap... Att dela upp i "vi" och "dom andra" och hitta gemenskap i att försöka hitta så mycket fel på "de andra" som möjligt.

Det ena kräver lyhördhet och ansträngning. Det andra kräver bara att våga bröta på och hänga på andras bröt. Det är så sorgligt, alltihop. 

Brr Brr Patapim!

Det hände sig en gång för inte så länge sedan, att jag inte orkade röra mig alls. Jag hade rört mig runt i en ny stad hela dagen och försökt befinna mig på olika ställen vid vissa tidpunkter, samtidigt som andra människor också skulle navigera sina fysiska kroppar till samma punkter i tid och rum. Det är väl så man gör, för det mesta. Så man lever. Den urbana människans hållpunkter varje dag. Hur skulle det se ut om patient och tandläkare inte befann sig på samma ställe, under samma tidsperiod? Då blir inga tänder lagade.

Så jag hade gått, åkt buss och taxi runt om i den där staden. Lyckats få till möten och tillsammansätande med olika personer. Bestämt lite saker, besökt olika lokaler, fått reda på nytt.

Men i hotellrummet tog det stopp. Jag orkade inte röra mig. Jag låg på sängen i en lite obekväm ställning och visste att jag nog måste ner igen för att få i mig näring innan sömnen slog till. Men inte just nu. Ligga utmattad lite till. Bara lite till. 

Fjärrkontrollen till TV:n låg förstås så att den inte gick att nå. Men med en viljestyrka likt Gunde Svans (då han föll och fick en skelettskada i Holmenkollen 1989 men vägrade att bryta tävlingen) kunde jag hasa mig så pass långt att jag kunde nå fjärrisen med yttersta fingertopparna och sedan kasta mig bakåt på sängen igen, i en ny obekväm ställning.

Okej, TV. Kolla kanalerna. Kanske någon rolig bizarr kanal med ryskspråkiga tanter som spår folk i realtid? Måske dansk film? Kanske konstiga TV-shower? Kanske CNN? Kanske Skenet Bedrar eller Vicar of Dibley på BBC?

Men nu var det sån Smart-TV och en massa flerval innan man kom fram till kanalerna. Ett av flervalen var Youtube, och inom Youtube var det redan förvalt vilken video som låg först.

Jaja, jag klickar väl då.

Och i mitt komaliknande tillstånd mellan dröm och vaka, spelas det upp film efter film i ett oändligt pärlband i flera timmar. Den ena filmen följer på den andra och mina ögon är öppna, men jag förstår inte vad jag ser. Det är ingen handling. Bara lösa musikbitar och ljudeffekter och namn på figurerna som snabbt avlöser varandra. Det bara fortsätter och fortsätter. Efter ett långt tag, förstår jag att några av de AI-genererade karaktärerna återkommer om och om igen, och jag lär mig vad de heter.

Värst är en trädliknande jätte, för varje gång han kommer aktiveras min synestesi och hela kroppen vibrerar inuti på ett jobbigt vis. Lugn blir det bara när en levande ballerinakaffekopp kommer och hela kroppen sätts i flight/fight-tillstånd när en krokodil som egentligen är ett bombplan kommer flygande. Ja, alltså, visste man inte bättre skulle detta kunna vara början på en psykos eller bara en sådan där hetsig dröm precis innan man vaknar. Men nä, det sker på skärmen i mitt hotellrum och jag är för trött för att bryta. Lite fascinerad också. 

Jag hade alltså hittat ITALIENSK BRAINROT. 

My god. 

Kolla själv, HÄR
 

Skymning över landet

Hedengrens är förpassad till en källare i Sturegallerian, utan skyltfönster ut mot gatan. So much for that culture, Kulturkanon eller ej.

Glöm inte att all kultur växer underifrån. Utan näring blir det till sist inga äpplen att plocka. För nya träd tillåts aldrig slå rot.

Satsar man enbart på A-laget, finns till sist ingen bredd att plocka nya A-lagsspelare från.

Sverige är ett litet land, så vår USP är att vi satsat på bredden. Givit ALLA en god chans att testa på det mesta och kunna hitta sin nisch. Alla skall ha möjlighet att studera och utöva idrott och konst. Så får vi också en spets, jämförbar med andra mycket större länder.

Komplettera gärna en Kulturkanon med att återställa anslagen till de institutioner som säkerställer fortsatt utveckling här och nu, speciellt alla kulturskolor runt om i Sverige, där barn och ungdomar får utvecklas inom sång, musik, ensemblespel, instrumentspel, teater, dans och bild. Speciellt alla ställen som ger möjlighet att bilda band, ha en replokal och arrangera konserter. Årets budget drog ner. Tyvärr i många fall ner till under gränsen för genomförande och bärighet.

Typ, om du ska åka tåg en gång om året för något superviktigt uppdrag, och biljetten kostar 200:- och du får ett resebidrag på 300 spänn varje år. 

Biljettpriset höjs lite varje år.

Det fungerar i några år, fram tills dess du får skippa kaffet och bullen, för då räcker det till biljetten.

Fast efter ytterligare år är biljetten så pass dyr att det nu saknas 25:- för att du skall kunna åka.

Så då larmar du till resebidragsgivaren att nu har du fått 300:- i alla år, men att du nu behöver liiiiite extra för att du skall kunna fortsätta göra det där superviktiga som de givit dig i uppdrag att göra.

"Nämen! Har du fått 300 spänn i så många år! Fattar du hur mycket pengar vi har givit dig? Nu får du allt klara dig själv! Vi drar ner lite till, här!"

Så istället för att ge precis så mycket som behövs för att verksamheten skall kunna fortsätta - en pytteliten del av budgeten - ser man det mer som en utgift som varit "onödig" hela tiden. För kulturen skall ju vara "självbärande". Man ser det inte som att man först sår, och sedan får skörda. Man ser det som att skördebiten är lukrativ och spännande. Såbiten är bara kostsam och onödig. Usch. Varför skall man behöva finansiera något så onödigt? 

Gärna en Kulturkanon, men slå inte undan benen för det som om 100 år skall utgöra 2125 års Kulturkanon. Snälla.

Vrål i vinden

Augusti är minsann också en sommarmånad!

Just idag är det blåsigt och mulet, för den där stormen pågår över Sverige. Jag är inne i en hälsodrive som inbegriper Folsyra, B12 och Järn, samt såna kapslar med Omegaoljor. Jag går drygt en mil varje dag i alla väder och springer 5 km en gång i veckan. Nästa vecka tillkommer simning också. 

Oväntad effekt: Mens. Regelbunden menstruation. Jag är fertil. 

Om jag låter mig bli befruktad nu, kommer jag att vara 75 när det nya barnet tar studenten. 

Fast, jag vet inte, jag. Vägvalet. Familjeliv i 20 år till, eller en andra period av äventyr?

Jag har hittat en fin sten. Jag stannar och luktar på nyklippt gräs. Jag fyller på igelkottens vattenfat.

Det är viktigt i mitt liv. För på samma gång som jag är supervuxen och övermogen så pazz att jag blir förvånad över kroppens intakta funktioner, har sommarens lugna lunk tagit mig tillbaka till femåringens enkla förundran över de små sakerna: en liten vacker sten, en liten vacker blomma, en liten fågelfjäder och frihetens luft.

Jag pekar ut små mirakel för mina barn när de väljer att hänga på ut till skogen. "Kolla! En groda!" Men de är blasé och ointresserade. De har installerat en elektronikverkstad i köket, programmerar mystiska små lådor och kollar signaler med oscilloskop. Åker till studieorten för att förbereda studentkårsjox inför det nya läsåret. De är inte fem år längre. De är vuxna och på väg ut i sina egna liv. Det är så härligt!

Men jag har regredierat till femåringens sommartillstånd, nu när jag inte längre behöver vara ansvarig småbarnsförälder eller skjutsande tweenieförälder eller stöttande gymnasieförälder. 

När hösten drar igång på riktigt måste jag nog växla upp lite. Förhandlar med verkligheten: "Om jag leker vuxen på 50%, får jag vara typ 12 på halvtid? Leka, vara med kompisar, gå till badhuset, hänga i stallet, sjunga i kör och samla på Sanriogrejer?"

Detta mellantillstånd är helt nytt för mig. 

Om man börjar från noll med all den kunskap och erfarenhet man har med sig - hur skall man då bygga sig ett liv? Vill man verkligen satsa på att samla Merch? 

Refrängen i min nya låt:

Handlar det mera om OCH, än om ELLER?

Man kan inte göra ALLT, på samma gång, heller.

Klart Slut från Ströms Vattudal, från Morgonrodnadens Portar och från under yllefilten. En liten stund till blir jag här. Sedan ett andetag. Sedan allt det nya!

Tiden är inte min vän

 Tiden flyr mig, och jag är trög och seg.

Jag missar alla tåg, även de jag skulle ta eftersom jag missade de förra.

Jag kollar på matchen Norge-Italien, och tycker domaren har dåliga ögon. Italiens taktik är att gå in våldsamt i situationer så att det gör ont på norskorna och sedan kasta sig på marken och rulla runt, så att det ser ut som om DE är skadade och har råkat ut för fubb. Domaren ger då Italien frisparkar och Norge gula kort.

Jag har annars inte ens en situation att befinna mig i, som di Leva skrev.

Jag har varit och tappats på blod som samlats upp i massor av provrör med olika färger på propparna. Så har det testats i något labb. Min läkare kryssade i alla rutorna, så jag är nu besiktigad helt och hållet. Fick hem ett brev som jag ska rama in. Nu är det noll. Varken sjuk eller på topp. En ny början från origo. Härifrån kan det gå åt vilket håll som helst.

Men ändå - isen håller! På med skridskorna!

(Och i huvudet spelar Anslagstavlans signatur upp, och jag kommer förstås ihåg den där ramsan som skulle påminna en om var långfärdsskridskoåkningen kunde sluta med blöta kläder: "Vass, råk, brygga, bro, udde, avlopp, utlopp, inlopp, sund, grund och vindbrunn".)

Men som sagt: Dagarna rinner mellan fingrarna som vatten. Och vi gör vad vi kan för att hålla dem kvar. Stannar uppe längre och längre så att dagen skall räcka lite till. Det är en superdålig taktik, för vi sover till sent och äter frukost vid 14.00. 

Tidningsbilen stannar utanför och lämnar DN i brevlådan. Vi är alltid vakna när de kommer. 

Konturerna är sig lika, men världen sjunger en annan sång. 

Om man inte tar ut en egen kurs, blir man en omständigheternas lekboll, så det är karta, kompass och kronometer som gäller nu. Kängor, Ränsel och Kronans choklad. 

Toppa Formen

 

Detta är den där veckan då Jesus var död, innan han återuppstod.

Detta är nåjdens ensamvandring innan han kommer tillbaka, transformerad.

Detta är ett andetag innan nästa andetag.

Och man undrar om det räcker med en vecka.

Fast - å andra sidan blir inget gjort om man flyttar fram en deadline.

Jag vill klistra in texten till Erik Norbergs låt "Här", här, men jag hittar den inte på nätet,

Så då drar vi lite brottstycken ur minnet:

Det finns ingen början och det finns inget slut. 

Inuti finns bara det som alltid längtar ut.

Och Här. Vad händer se´n? Hur ska vi fortsätta berättelsen?

Här. Vi slutar Här. Och börjar om.

Jag har i alla fall Duschat. Bra sak om man skall börja ett nytt liv.

Eller som Bella och Gustav skulle uttryckt det: "Om en liten vecka..."

Mycket att ta tag i. Många att ringa. Mental omställning. Lite otäckt men också lite spännande.

Allt avslutas samtidigt. Många cirklar sluts.

Vad händer med det som blir över om saker inte går jämnt ut?

Samtidigt finns min största glädje och stolthet  - barnen - alltid med som en pågående konstant. Deras utveckling och egna vägar, som jag får följa nära och på avstånd. Då kan ingenting bli riktigt hemskt, vad som än händer.

Love, Love, Love.

Intermezzo

 Det är den där vanliga lördagslunken.

Man har sprungit 5 kilometer, ätit frukost och städar loss, med P2 på.

Då kommer grannkatten in genom vädringsfönstret. Den kommer förbi ibland. Kollar läget. Alltid snabbt in, går runt och hälsar på alla och hoppas att det skall finnas något för den att äta. Och så snabbt ut.

Ibland får man klappa.

Men idag, när jag har mycket att städa inför ESC-festen härhemma, tvingar den mig att sätta mig  bredvid den i soffan. Så blir det ju, om den ligger och tigger klapp med magen upp. Bättre att sitta ner och klappa istället för att stå ansträngt halvböjd, bredvid soffan. Och när jag då sitter bredvid, ställer den sig på mina ben, trampar runt, lägger sig, spinner och somnar.

Och då sitter man där, skitlänge, utan att röra sig, för man vill inte svika förtroendet. Och så är det rätt mysigt också. Jag klappar på den tjocka pälsen och undrar om jag har några ebonitstavar härhemma. Kanske i förrådet? Jag har gnidit ebonitstavar med kattskinn, men jag har aldrig gnidit ebonitstavar mot en levande katt.

Men så har råttorna sovit klart och ger sig ut för att dricka, äta och klättra. De vill ut ut buren.

Katten vaknar och blir helt fokuserad på de pälsiga djuren som i sin tur vädrar ut mellan burens spjälor. Ögonkontakt. Ömsesidig vaksamhet.

Och jag blir kvar.

Nu är jag intresserad av hur detta möte skall förlöpa. Dessutom måste jag ingripa om det blir kritiskt läge och trauma för något inblandat djur. 

Jag skulle ju städa!